Det är vansinnigt svårt det där. Själv skriver jag vilken dag som helst under de grundläggande principerna om jämställdhet. Klart som fan att män och kvinnor ska ha exakt samma möjligheter, rättigheter, skyldigheter etc. ALLA människor ska det.
Men samtidigt vet jag inte om jag vill kalla mig feminist, det ingår ju liksom i hela min humanistiska och liberala grundsyn och jag behöver inte fler etiketter.
Och sen så finns det ett litet antal ganska extremistiska feminister - kollektivister med ett närmast marxistiskt synsätt som vill ställa grupper mot varandra - som hörs mest i media som på många sätt har besudlat ordet i mångas ögon.
Det gör det inte lättare direkt.
Så jag anser nog att man aktivt kan verka för jämställdhet utan att kalla sig för feminist - det är ju trots allt bara en skapad benämning och handlingen är viktigare än namnet.
Erik borde få svara för sig själv, men jag tror att jag vet vad han är ute efter.
Löner sätts normalt inte efter helt objektiva kriterier, t.ex. efter produktiviteten. Istället är det subjektiva värderingar som gäller, nyttan. Arbetsgivaren _tycker_ att kvinnan jobbar sämre och kvinnan får en sämre lön. Även om det rent objektivt (det går inte att mäta kompetens objektivt alla gånger, t.ex. inom tjänstesektorn) sett är så att kvinnan är lika bra som mannen på det de gör.
Min flickvän är hard-core-feminist, och det spiller över. Hon hävdar starkt att jag är feminist, men trots det är jag inne på lite samma linje som personen ovan - jag tror på alla människors lika värde oavsett kön, ras, ålder, geografisk, religiös och politisk bakgrund.
Att mina tankar kring könsmaktstrukturer gynnar kvinnor mer än dagens rådande ordning gör mig inte till feminist. Inte mer än mitt ogillande av nazism gör mig till afa-sympatisör, eller mitt förakt för ohämmad kapitalism gör mig till marxist eller... Ja, ni fattar.
Dessutom finns det många olika falanger inom feminismen och om man en gång sagt sig vara feminist, måste man /verkligen/ bekänna färg. ...och det är då eldprovet kommer, för gud nåde dig om du är fel sorts feminist. De stridigheterna får de gärna ha för sig själva.
Jag vill avsluta med en skylt jag såg häromdagen: "Jesus is coming, and she is pissed!"
Äh, hela lönegrejen.
En stor del som brukar nämnas är att arbetsgivaren medvetet eller omedvetet räknar bort barledighet från en kvinna, antingen som kommande frånvaro eller som minus i arbeterfarenhetsbanken.
Inför individuell barnledighet nu!
Jag är trött på att skitsnack om att familjen själv skall få fördela. Vad handlar det om? Kollektiva förmåner? Individuell barnledighet och sedan får föräldrana själv välja utifrån det. Hur enkelt som helst. Då skall ni se att papporna tar ut mer tid med sina barn och följdaktligen att arbetsgivare börjar titta misstänksamt även på killar i 25-30års åldern. :-D
btw, mitt inlägg ovan refererade såklart till det första inlägget. Dennis var bara lite snabbare än jag.
Jag kanske bara har fel. Men det är i alla fall skönt att jag inte verkar vara helt ensam. d:-/
Jag förvånas ofta över att folk inte ens SER att det finns orättvisor med grund i vilket kön man har.
Till Dennis: Vem är det som står för de där subjektiva värderingarna då?? Jo, män, män och åter män.
Att påstå att kvinnor jobbar sämre än män är ju bara så dåligt som argument. Har ni inget bättre?
Daniel: Om feminism är ett slitet och fult ord så använd dig inte av det. Men är du medveten om problemet och vill göra något åt det så finns du lik förbannat inom feministfåran...(;-)
Danneponken: Vem bestämmer om du är illa ute som feminist? *nyfiken*
Jerry: Jo, jag befinner mig väl på så sätt inom "feministfåran" eftersom feminismen faktiskt har monopolariserat hela jämställdhetsdebatten.
Jerry:
Jag visste inte att jag påstått att kvinnor jobbar sämre än män, när gjorde jag det?
Jerry: Illa ute? Näe, jag belyste bara vad jag upplever som ett systemfel. De inre stridigheterna.
Jag förstår faktiskt inte din fråga. Måste det finnas en utpekad skyldig person bara för att det finns ett problem? Jag observerar ett fenomen (personligen upplever jag det, som sagt, som ett systemfel) utan att skuldbelägga någon. kanske finns det någon "skyldig", kanske är det en grupp, kanske är det en oundviklig social mekanism, kanske något helt annat, det är jag inte man att bedöma.
Däremot kan jag själv avgöra vad jag vill kalla mig och till vilka läror och ideologier jag vill bekänna mig. Dessutom är jag medveten om människors behov av att strukturera sin omgivning och där med kategorisera, så jag accepterar anda människors rubriker på mig som person.
Kontenta: Kalla mig gärna feminist eller vad du vill, men begär inte inte att jag själv skall göra det.
Jag är för individers lika behandling och värde. Osäker på om det gör mig till feminist eller ej... konnotationerna som Gudrun Schyman och andra extremfeminister har gett ordet är i.a.f. inget jag stödjer.
Om ni förklarar vad ni menar istället för att säga "feminist" som nåt magiskt samlingsnamn som "alla kan samlas kring och förstå" så får ni säkert mer medhåll och förståelse från både män och kvinnor i er omgivning...
(Har f.ö. undrat varför man måste beteckna sig som feminist när orden "libertarian" och "individualist" finns tillgängliga)
En kommentar till senaste kommentaren...
'(Har f.ö. undrat varför man måste beteckna sig som feminist när orden "libertarian" och "individualist" finns tillgängliga)'
Jag kallar mig feminist (och inte de två ovannämnda) eftersom jag anser att det finns en struktur i samhället som systematiskt nedvärderar kvinnor. Det är alltså inte en individuell fråga, utan handlar om två kollektiv (kvinnor, män) som ställs mot varandra. Att vara "feminist" är för mig två saker:
1. Att uppmärksamma denna könsmaktsordning
2. Att försöka göra något åt den.
Punkt 2 kan delas i två underkategorier...
2a) Uppvärdera den kvinnliga könsrollen (exempel: positiv särbehandling, kvinnligt självförsvar i skolor)
2b) Avskaffa genus, dvs se individen, inte könet.
Känns det som en vettig definition? För vid, för smal? Eller kanske helt ute och cyklar?
/Aron
Commenting by HaloScan
